Om boken: 2016 / "...Jag vände mig om och gick ner tillbaka till stugan. Jag såg inte något särskilt hot i utseendet på kapare, men försiktighet var fortfarande nödvändig. Octavius ​​lämnade piren och inom några minuter, när fartyget kom in på väggården, ångrade jag mitt beslut: fartyget började rulla tungt och jag insåg att sjösjuka är en mycket smittsam sak, men det fanns ingenstans att ta vägen. , och jag accepterade denna svåra lott. Efter en halvtimme blev det helt outhärdligt, och jag klättrade upp i en hängmatta för att på något sätt lugna det här besväret. Fartyget släppte ankar och Sitton beordrade att parkeringsljusen skulle tändas. Jag, efter att ha anförtrott honom alla frågor, avsade mig fullständigt allt i världen. Mitt huvud snurrade, illamåendet steg i halsen - jag kände att jag var i helvetet eller hade någon form av fruktansvärd feber. Jag började hata havet och allt som hörde till det, till och med vatten. Efter att ha insett min situation kom skeppsläkaren, Stephen Inger, med mig någon form av medicin, och jag svimmade snart i en död sömn. Men hela natten hemsöktes jag av de värsta djävlarna och den ena drömmen var värre än den andra.…»